Så var det äntligen dags, och nu är det över.. Jag pratar såklart om Lars Winnerbäcks konsert på Zinken den 9 augusti. Har haft min biljett sen i julas och längtat så jävla mycket!
Planen var att vi (jag, Patrik, Nisse, My m.fl) skulle gå dit tidigt på morgonen för att köa. My kom upp med tåget från Trollhättan på fredagen (080808), och vi passade på att gå på gratiskonsert med Johnossi på Medis, som faktiskt var riktigt bra, lyssnade lite på dom förut. På vägen hem så var vi ju tvugna att kolla om det redan var några som hade börjat köa, och lite förvånade blev vi allt när vi såg att det satt några där utanför. Vi gick dit för att snacka med dom, och det visade sig att där var ett bekant ansikte, det var nämligen Ylva som jobbat som servitris på sjöbodarna i sommar, och två kompisar till henne som satt där. Vi var inte sena att hänga på dom, utan gick hem och hämtade lite sovsäckar och grejer, för att sedan spendera natten på trottoaren, med ganska lite sömn, väldigt mycket skratt, en full kille som bara kunde spela ett ackord på gitarr och några nyfunna vänner (det droppade in fler under natten), kan det bli bättre?
Kan även tillägga att det var tre eller fyra personer som sov med oss på trottoaren som inte äns skulle på konserten, det ni!
Hur som helst, dagen gick och vi försökte fördriva tiden så gott det gick. Vi såg lastbilarna rulla in och dom satte upp kravallstaket runt oss, byggde scenen m.m. Känndes stort att vara först när alla andra fyllde på bakom!
Snart var klockan fem och dags för insläpp, det var förbjudet att springa, men trots detta, och trots att vi var längst fram i kön, sÃ¥ lyckades vi “bara” fÃ¥ platser lite pÃ¥ högerkanten framme vid staketet, inte för att detta var nÃ¥got dÃ¥ligt alls, men ändÃ¥!
Efter insläppet var det bara fyra timmars ytterliggare väntan med ett antal förband, däribland Markus Krunegård, som var riktigt grym, och Lasses bästa förband hitills, blev riktigt drag i publiken! Desvärre hade det börjat regna vid det här laget och vi som inte hade några regnkläder blev dyngsura och frös som fan rent ut sagt! Vi försökte hålla modet och värmen uppe genom att sjunga Lasses låtar, och lite allsång lyckades vi ändå få igång ett tag, kändes som att det fanns lite härlig gemenskap där bland oss trogna LW-fans trots allt!
Hur som helst, till slut äntrade han äntligen scenen, Lasse, och hans bandmedlemmar. Det var så man fick rysningar! Själva konserten behöver väl inte beskrivas med mer än att det var underbart, fantastiskt, magiskt, grymt bra och skitroligt! Jag skrek och sjöng och hoppade för allt jag var värd (som vanligt), och det var så fantastiskt bra!
Bästa allsången blev det (lite oväntat) på Tvivel, när hela publiken sjöng för fulla muggar och Lasse bar log. Hugger i sten var också riktigt bra som vanligt, men där gavs publiken ingen möjlighet att sjunga på egen hand, så därför blev det inte riktigt samma stämning.
Lasse verkade faktiskt riktigt rörd av allt folk som aldrig ville sluta jubla och applÃ¥dera, och även efter att konserten var slut och strÃ¥lkastarna pÃ¥ Zinken tändes, sÃ¥ stod vi, och förvÃ¥nansvärt mÃ¥nga andra kvar, ihärdigt ropandes: “LASSE (klapp klapp klapp) LASSE!!”.
Minne för livet helt klart!
Andra bloggar om: winnerbäck, lars winnerbäck, lw, zinken, konsert
